Vattenfall, Brasilien, Argentina!

En liten uppdatering innan vi drar iväg på äventyr imorgon:
Asunción blir varmare och varmare. Vi vänjer oss långsamt vid hettan, är väl kanske inte riktigt 45 grader här på dagarna än men inte långt därifrån. Försöker tycka att det är skönt och det är det ibland, särskilt när man kommer ut i värmen från att ha suttit inne med air condition och huttrat. Men oh my god vad det är svettigt ibland, man rinner nästan bort.

Har kommit in i vardagen, tempot och livet mer nu. Och jag gillar det! Har fått lite vänner härifrån och det är hur mycket värt som helst. Paraguayanerna är öppna och vänliga, lätt att lära känna folk. Våran tolk Melina är hur skön som helst, María José (en tjej, har fått för mig att män kan heta det också..?) är en ung journalist som vi interjuat, hur gullig som helst, ska ta med oss ut på det journalistiska fältet nästa vecka om vi vill. Och det är klart vi vill. Och igår var vi på kareokepub med våra nya vänner, los latinos Carlos och Marcelino (och några andra). Jag och Anastasia sjöng "Dressed for success" med Roxette (vad annars liksom?) Haha! Success vet jag inte men man får ju bjuda på sig själv...

Imorgon upp tidigt, då blir det fem timmars bussfärd till Ciudad del este där vi ska besöka ett av Unicefs projekt med gatubarnen. Ska bli riktigt intressant! Sen till de fantastiska vattenfallen Iguazú, med andra ord kommer vi spendera helgen i Brasilien och Argentina! Ska bli grymt kul.

Ikväll var vi på middag hos en paraguayansk kvinna som har rötter i Sverige som Marike (som vi bor hos) lärde känna lite snabbt hos frisören. Vi är väl fortfarande inte riktigt bekväma i situationen att sitta på finmiddag med paraguayanska damer och bli uppassade av deras "maids", men så funkar det här och det är intressant att se om inte annat. Och huset, poolen, vilken lyx!

Paraguay och Sydamerika börjar verkligen göra intryck på mig. Så himla intressanta intervjuer med journalister, jag känner mig inspirerad, engagerad, chockad över saker vi fått höra. Så mycket känslor, så mycket mer man vill veta, fråga, göra. Kommer utan tvekan tillbaka till Sydamerika snart igen.

Äh nu blev det ju långt i alla fall. Höll på att skriva att jag skulle kunna skriva en bok, men det räcker med C-uppsatsen. Hoppas ni har det bra, är det första advent på söndag!? Jul känns långt borta.

Buenas noches!

Sol och pool.

Andra helgen i Asunción och vi hade förstås tänkt gå ut ikväll. I torsdags var vi på omtalade Brittania pub, ett trevligt ställe som finns listat i Lonely planet och därför lockar folk från ”hela världen” (fast så många turister är ju här inte förstås) Schysst ställe där vi satt under bar himmel på en terrass och drack cerveza grande som serverades i en stor ”kyltermos”. Dit tänkte vi återvända ikväll för att sedan se var benen bar, men tji fick vi. Efter att ha spenderat några timmar i solen vid poolen idag utan att äta så mycket, och sen när vi kom hem, hungriga, hetsäta en hel burk oliver, drabbades både jag och Anastasia av envist magknip. Så i stället för att göra stan har vi ägnat kvällen åt att planera in lite semester:

• Iguazúfallen (Nästnästa helg)
• El Chaco och Bolivia (11 – 20 dec)
• Buenos Aires (26 dec – 2 jan)
• Uruguay (2 jan – 10 jan)

Ja, vi ska hinna med uppsatsen också. Vi ska vara sjukt effektiva.

Asunción växer, jag gillar staden mer och mer. Igår var vi med på en stor presskonferens som Unicef anordnade och påväg i bilen till lyxhotellet där träffen var fick vi en sightseeing genom staden och insåg att vi inte sett en bråkdel. Finns massor att se och det ser vi fram emot att göra när vi får tid! Det kom 30-40 journalister på presskonferensen (undrar hur många som kom för gratismaten?) och det var riktigt intressant att se bara hur de ser ut, vilka frågor de ställde, hur de jobbar. Kul! Och nästa vecka är de vår tur att ställa frågor till journalisterna.

Idag var det riktigt svettigt och nu kommer det bara bli varmare och varmare. (45 graders värme kommer vi uppleva enligt Marike.) Som tur är befinner vi oss i den byråkratiska processen att bli medlemmar på the german club, så snart har vi förhoppningsvis tillgång till pool när vi vill!

Så långt allt frid och fröjd i Asunción. Något jag dock aldrig kommer vänja mig vid (hoppas jag) är fattigdomen som är så extremt tydlig, med barnen som jobbar mitt i trafiken på gatorna. Pojkar som jonglerar framför bilarna, flickor som rusar fram och ber att få tvätta fönsterna när de stannar för rödljus, bebisarna som ligger på filtar bredvid sina syskon mitt på trottoaren och de vuxna också förstås, som mer eller mindre bor med sina barn på gatan. Det är en syn som är svår att smälta och som blir mer och mer påtaglig känns det som. Problemet är så stort och svårlöst så det nästan känns hopplöst och tydligen blir det ännu värre när skolorna slutar inför julen. Har många bilder i huvudet men har knappt fotograferat nånting i stan, det känns bara fel på nåt sätt. Om nån vecka får vi förhoppningsvis följa med och se hur Unicef jobbar med gatubarnen i sina projekt, det ser jag fram emot.

Nu dags för sömn. Ingen vilodag för oss imorgon utan hårt jobb med uppsatsen. Men det går ju an när man har resor att se fram emot.

Buenas noches!

V: På kyrkogården Recoleta, där varje grav är ett utsmyckat hus. Innanför dörren står kistan och fotografier, man kan se kistan i fönstret.
H: Anastasia och vår housemate, katten Jo-jo från Jordanien.
N: En jättestor avokado. Jättegod. Stor entusiasm från min sida.


V: I köpcentret "Shopping del Sol". Ett enkelt klädköp (som shortsen på bilden) är en stor procedur, man får uppge för- och efternamn som de skriver in på datorn, sen kommer ett kvitto stort som ett A4 ut som man går med till kassan, betalar och får en stor stämpel - "PAGADO" (betalt)
H: På Peruansk restaurang.

”Nästa vecka måste vi börja leva lite”

Det var i helgen som Anastasia satte orden på det vi båda visste – vi kan inte bara sitta inne och häcka i huset längre. Titta på film och ligga och läsa i hängmattan i all ära men vi är i Asunción dios mío, vi måste ju lära känna staden! Segheten och tidsskillnaden har dessutom gjort oss lite knäppa. Som i söndags ”morse”, vi hade inte gjort något mer än att gå upp, äta frukost och ta det lugnt och Anastasia tittar på klockan på sin dator och frågar: ”Är klockan fem i Sverige eller här?” (Då var klockan ett i Paraguay…)
Japp, vi behöver skapa oss lite rutiner.

Igår började dock arbetet med uppsatsen på allvar så sysselsättningen lär det inte bli något problem med. Vi kommer hänga en del i den stora FN-byggnaden där Unicef har sitt kontor. De fixar till och med så att vi får en egen kontorsplats! Fantástico. Igår gick vi runt med Marike och blev uppvisade för Uniceffolket. De verkar trevliga och hälsade oss välkomna. Känns som en stor utmaning hela grejen med uppsatsen, men det ska nog gå bra.

Förresten pratar de spanska med en väldigt speciell accent här. Med rullande r på nåt sätt, jag fattar nästan ingenting men låtsas att jag gör det och det har gått ganska bra hittills.

Den här veckan ska vi som sagt ”börja leva lite”. Hittils har vi:
- varit på en italiensk glassbar.
- varit på en stor marknad där man köper frukt, grönsaker, kött med mera. Som en saluhall helt enkelt, men bara en gång i veckan.
- besökt ett shoppingcenter.
- åkt världens skrangligaste taxi.

Att gå omkring ute när det blivit mörkt är tydligen lite farligt, stor rånrisk bland annat, men man kan ta taxi från ”dörr till dörr” så det får vi väl börja med, verkar finnas en del trevliga resturanger och barer. Nu ska jag gå ut till Anastasia som solar i trädgården. Vi har varit här i nästan en vecka men är fortfarande bländande bleka. Tack för kommentarer, kul! Kolla in stasia.se för mer Paraguaybloggande.

Mi casa tu casa

Klockan är strax efter nio, det är vår första söndagmorgon i Asunción och för ovanlighetens skull är vi uppe i skaplig tid. Sedan vi landade i ett hett och soligt Paraguay i onsdags har vi varit ganska jetlaggade och trötta, säkert pga värmen och alla nya intryck också. Hursomhelst har vi sovit en hel del, sovit gott till och med trots den högljudda trafiken utanför fönstret. Jag och Anastasia bor hos en holländsk kvinna, Marike, som jobbar på Unicef och hennes lilla varning om att det är "noisy" från trafiken var verkligen ingen överdrift. Men vi sover gott och bor bra och fint. Marike är hur gullig som helst och vill verkligen att vi ska känna oss som hemma.

Idag är det lite molnigt, vi hade hoppats på sol och en chans att steka vår bländvita hud vid poolen på "the german club" men det får nog bli en annan dag. Vi lever som välbärgade västerlänningar här, det är inget att hymla om. Huset är inte stort och lyxigt på nåt sätt, men omringat av en mur och vi har fått vänja oss vid larmsystemet. Kontrasterna mellan fattiga och rika är enorm, det såg vi på vår promenad till centrum i fredags. (Då termometern förresten visade 33 grader.) Många stora fina hus med höga murar och staket, vissa har beväpnade vakter. Och utanför i trafiken, mitt i gatan ofta, går unga pojkar bland avgaser och bilar och jonglerar, tvättar fönsterrutor eller säljer frukt och godis. Och på trottoarerna lever unga mammor med sina barn. Det är varmt, dammigt och fullt med avgaser.

Imorgon börjar arbetet med uppsatsen. Känns bra att komma igång och göra något meningsfullt även om vi såklart inte hade tackat nej till att bara slappa och resa. Men det är inte därför vi är här. Har lovat mig själv att inte skriva för långa inlägg så ska hejda mig nu. Hasta luego!