Mi casa tu casa

Klockan är strax efter nio, det är vår första söndagmorgon i Asunción och för ovanlighetens skull är vi uppe i skaplig tid. Sedan vi landade i ett hett och soligt Paraguay i onsdags har vi varit ganska jetlaggade och trötta, säkert pga värmen och alla nya intryck också. Hursomhelst har vi sovit en hel del, sovit gott till och med trots den högljudda trafiken utanför fönstret. Jag och Anastasia bor hos en holländsk kvinna, Marike, som jobbar på Unicef och hennes lilla varning om att det är "noisy" från trafiken var verkligen ingen överdrift. Men vi sover gott och bor bra och fint. Marike är hur gullig som helst och vill verkligen att vi ska känna oss som hemma.

Idag är det lite molnigt, vi hade hoppats på sol och en chans att steka vår bländvita hud vid poolen på "the german club" men det får nog bli en annan dag. Vi lever som välbärgade västerlänningar här, det är inget att hymla om. Huset är inte stort och lyxigt på nåt sätt, men omringat av en mur och vi har fått vänja oss vid larmsystemet. Kontrasterna mellan fattiga och rika är enorm, det såg vi på vår promenad till centrum i fredags. (Då termometern förresten visade 33 grader.) Många stora fina hus med höga murar och staket, vissa har beväpnade vakter. Och utanför i trafiken, mitt i gatan ofta, går unga pojkar bland avgaser och bilar och jonglerar, tvättar fönsterrutor eller säljer frukt och godis. Och på trottoarerna lever unga mammor med sina barn. Det är varmt, dammigt och fullt med avgaser.

Imorgon börjar arbetet med uppsatsen. Känns bra att komma igång och göra något meningsfullt även om vi såklart inte hade tackat nej till att bara slappa och resa. Men det är inte därför vi är här. Har lovat mig själv att inte skriva för långa inlägg så ska hejda mig nu. Hasta luego!