”Nästa vecka måste vi börja leva lite”

Det var i helgen som Anastasia satte orden på det vi båda visste – vi kan inte bara sitta inne och häcka i huset längre. Titta på film och ligga och läsa i hängmattan i all ära men vi är i Asunción dios mío, vi måste ju lära känna staden! Segheten och tidsskillnaden har dessutom gjort oss lite knäppa. Som i söndags ”morse”, vi hade inte gjort något mer än att gå upp, äta frukost och ta det lugnt och Anastasia tittar på klockan på sin dator och frågar: ”Är klockan fem i Sverige eller här?” (Då var klockan ett i Paraguay…)
Japp, vi behöver skapa oss lite rutiner.

Igår började dock arbetet med uppsatsen på allvar så sysselsättningen lär det inte bli något problem med. Vi kommer hänga en del i den stora FN-byggnaden där Unicef har sitt kontor. De fixar till och med så att vi får en egen kontorsplats! Fantástico. Igår gick vi runt med Marike och blev uppvisade för Uniceffolket. De verkar trevliga och hälsade oss välkomna. Känns som en stor utmaning hela grejen med uppsatsen, men det ska nog gå bra.

Förresten pratar de spanska med en väldigt speciell accent här. Med rullande r på nåt sätt, jag fattar nästan ingenting men låtsas att jag gör det och det har gått ganska bra hittills.

Den här veckan ska vi som sagt ”börja leva lite”. Hittils har vi:
- varit på en italiensk glassbar.
- varit på en stor marknad där man köper frukt, grönsaker, kött med mera. Som en saluhall helt enkelt, men bara en gång i veckan.
- besökt ett shoppingcenter.
- åkt världens skrangligaste taxi.

Att gå omkring ute när det blivit mörkt är tydligen lite farligt, stor rånrisk bland annat, men man kan ta taxi från ”dörr till dörr” så det får vi väl börja med, verkar finnas en del trevliga resturanger och barer. Nu ska jag gå ut till Anastasia som solar i trädgården. Vi har varit här i nästan en vecka men är fortfarande bländande bleka. Tack för kommentarer, kul! Kolla in stasia.se för mer Paraguaybloggande.