Livet flyter på i Asunción och idag har vi varit här i exakt fyra veckor. Ikväll skulle vi satt oss på en buss och färdats 23 timmar till högt belägna La Paz i Bolivia, men vi tog vårt förnuft till fånga och insåg att det var väl ambitiöst att tro att vi skulle vara klara med uppsatsen idag (oh no, det är vi verkligen inte.) Så vi fick pengarna tillbaka för biljetterna, efter lite meck och hjälp från vår tolk Melina ska tilläggas, och är kvar i Asunción i stället. Men det är bra, för vi har mycket kvar att se av staden och dessutom är det kul att passa på att umgås med dem vi lärt känna här. Har hittat på en hel del på kvällarna sedan förra veckan. Varit på klubb, eller discoteca som det heter här, två gånger. Har druckit tereré (kall örtdryck som man dricker ur speciell mugg med speciellt sugrör och delar med varandra) på diplomatsonen Gabriels altan, sett coverband på puben Kilkennys, ätit god mat på restaurang med Marike, spelat ”Rockband” projicerat på en husvägg under bar himmel på en innergård med latinokompisarna Carlos o co och suttit på mysiga favoritbaren Bohemia. Ikväll blir det utgång och dans med Wilfrido och hans kollegor från Abrazocentret i Ciudad del Este, som vi lärde känna när vi var där.
Sedan jag skrev sist har vi besökt fler Abrazocenter, dit barn som tidigare tvingades arbeta på gatan för att försörja familjen kommer och leker, får mat och läxhjälp. Det är både fantastiskt och samtidigt hjärtskärande att besöka dem. Barnen är helt underbara, frågar massa saker (mest om jag och Anastasia är syskon eller till och med tvillingar..?) och alla vill vara med på kort. Man är glad att veta att i princip alla har familjer, men det gör ont att höra dem berätta vad de vill bli när de blir stora, doktor, advokat med mera, och veta att de aldrig aldrig kommer ha chansen till det. Jag trodde kanske man skulle vänja sig vid att se barnen som arbetar på gatorna, men det känns snarare mer och mer i hjärtat för varje gång. Man inser hur jävla rik man är själv som har möjlighet att resa och förverkliga sina drömmar.
I övrigt så har mangoregnperioden börjat. Jag har nog plockat in ett trettiotal mangos från trädgården på bara två dagar. Mango mango överallt. Folk hinner inte äta upp dem. Jag älskar ju mango men är rädd att förstöra mangoaptiten så försöker hejda mig.
Igår regnade det dessutom på riktigt för första gången. Ett hårt, uppfriskande, tropiskt regn. Jag var förstås tvungen att springa ut i det och bara stå och bli blöt, skönt.
Här blir det bara varmare och varmare, uppemot 40 grader på dagarna och runt 30 på nätterna. Känns väldigt avlägset med advent och lucia, hoppas att ni njuter av julmyset hemma i Sverige. Om länken nedan funkar, vilket den borde, så kan ni se fler bilder härifrån:
http://www.facebook.com/album.php?aid=63380&l=03d54&id=655396886
Kramar! Hasta luego!
3 kommentarer:
Oj,oj vad ni får uppleva mycket ! Jag skulle väldigt gärna åka till Sydamerika och någon gång hoppas jag att det blir.I morgon har vädergubbarna lovat oss snö här så man förstår att du är långt iväg när du skriver om 30-40 gr värme. Passa på att njuta av den o alla upplevelser och intryck, även om en del är hemska. Kram Madde o co
Tvillingar? Hahahhahaha.
Kan man läsa nåt ni skrivit för unicef än förresten?
Kraaaam
Karolian
jag ÄLSKAR bilden i detta inlägget!
puss o kram! /Belin
Skicka en kommentar