Felices fiestas!

Det är svårt att känna julstämning i 40 graders värme, långt ifrån kyla, familj och allt som hör svensk jul till. Men igår gjorde vi vårt bästa för att komma i stämning inför kvällen då vi var hembjudna till Melina och hennes familj. Vi bakade lussekatter och lyssnade på svenska julklassiker på nätet och julstämningen närmade sig, lite i alla fall. Lussebullar är väl ingen julaftonsklassiker, inte heller chokladtryffeltårta, men båda gjorde succé hos familjen Penedo. En samstämmig kommentar var att våra efterrätter var goda "för att de inte var så söta." Hallå tre deciliter socker och massa choklad! Men i jämförelse med vad de äter här så är det nog så. Att få tag på rätt ingredienser var ett projekt, därav lussebullar och inte knäck som vi hade tänkt.

Vi hade hur som helst en mycket trevlig kväll med Melina, Leandro och deras föräldrar. Vi köpte med oss italiensk glass (alla äter visst glass här på jul, kaotiskt stämning på glasstället!) och kom hem till deras fina hus vid halv nio på kvällen. Vi satt i trädgården och åt 'picadas' (plockmat) först, ost, druvor, ägg med fyllning med mera. Sen julmiddag, jättegoda hemlagade cannelonis. Världens största fruktfat på det, tillsammans med glass och chokladtryffelkaka. Sen lussekatter, 'pan dulce' (sött bröd med frukt i, ser ut som en jättestor muffins) och kaffe. Jag som normalt äter som en fullvuxen man lyckades äta mig nästan mätt på ostbrickan och fick kämpa med resten. Men gott var det, och jättetrevligt. Snart slog klockan tolv, vi skålade och kramades, sa feliz navidad och god jul och "tomten" (Melina) kom med paket! Julafton här är den 25:e så det är först klockan tolv som man får öppna paket. Till och med jag och Anastasia fick ett varsitt litet paket! Sen satt vi i trädgården och pratade och drack vin till sent. Hade tänkt att gå ut, vilket är tradition här, men kom aldrig iväg. En mycket trevlig och annorlunda julafton ändå!

Imorgon sätter vi oss på bussen, hoppas att air conditionen lever upp till sitt namn (vilket den inte gjorde sist vi åkte buss med samma företag) och färdas 18 timmar till Buenos Aires! Där blir det turistande, backpackerliv, anslutande av Anastasias pojkvän Pontus och inte minst nyårsfirande! Efter det väntar en vecka med playa i omtalade Punta del este, och mindre omtalade Punta del diablo, i Uruguay. Underbart!

Nu är det dags för sömn. Imorgon blir det sista rycket med uppsatsen innan vi åker på semester. Hoppas julen är till belåtelse där hemma. Jag ska ta igen allt juligt jag missat nästa år. Längtar redan!

Galna dagar i Sanber

Dags för en uppdatering. Kom tillbaka till Asunción igår kväll efter att ha spenderat lördag till söndag i San Bernardino, eller "Sanber" som det kallas lite ledigare. Tillhåll för de rika Asunciónborna hade vi hört, med restauranger, discotecas och pool-liv. Efter en och en halv timme på en skumpig lokalbuss kom vi fram, i ösregn. Dyngblöta checkade vi in på första bästa hotell, ett tjusigt ställe med gamla anor. Ett rum var döpt efter den svenska journalisten Ida Bäckman, vilket personalen stolt berättade när de förstod att vi var svenskar. Fint hotell, trevlig personal och vi blev snart uppmärksammade av ett gäng unga Paraguaygrabbar som bjöd med oss på pizza och disco. Hur gamla är ni? frågade de och gissade sedan: 20? 17? 18? okej 19? Det var nämligen 18-årsgräns på stället vi skulle till. Hoho. Folk här verkar tycka att vi ser väldigt unga ut. När vi var på middag för några veckor sedan var värdinnans flickvän övertygad om att vi var max 20 år, gärna 15.... Men i alla fall.

Pojkarna från hotellet visade sig vara blott 18 år och det blev en galen kväll. Vi åkte bil fort fram och tillbaka genom stan med hög musik, drack öl bredvid en mack där unga Paraguayaner hängde vid sina pimpade bilar och spelade musik ur bakluckan. Jag och Anastasia kunde knappt hålla oss för skratt över hela situationen. Sen var vi på ett tråkigt disco. Men det var en intressant kväll.
Bussresan hem var ännu skumpigare och tog dubbelt så lång tid. Först efter två timmar på bussen började vi fundera på om vi verkligen åkte åt rätt håll och nej, det gjorde vi ju inte... Fort av bussen (som var påväg ut på landsbygden) och plötsligt stod vi vid vägkanten i en stad vi inte kände till. Men vi viftade på alla bussar som körde förbi, hamnade rätt tillslut och kom hem, dock några timmar senare än vi tänkt.

För att snabbt nämna uppsatsen så blev vi "klara" i fredags och skickade in, därav helgens lathet och småfirande. Men i mellandagarna väntar massor av plugg, omskrivande och finputsande innan den är klar på riktigt, så förhoppningsvis kan vi fira i Buenos Aires i helgen i alla fall! Vill bara att det ska vara klart och över nu!

Jo, så var man ju med i Paraguays största dagstidning igår. I bilagan "mujer a mujer" ("kvinna till kvinna"). Haha! Hoppades och trodde att det inte skulle bli något eftersom de hade sagt förra helgen, men tji fick jag. Blev upprigd av journalisten som frågade om jag ville ha med mitt namn så jag var ju beredd. Och nej, du behöver INTE skriva mitt namn, sa jag. Desto färre som känner igen mig desto bättre. Är med på inte mindre än tre bilder. Två med en grön kräm i ansiktet och en tagen innan. Inte smickrande alls och jag skyller på att jag var osminkad och hade ful frisyr plus att den dåliga fotografen fotade mig ur en konstig vinkel så att min hals ser lång och sned ut, lite som en sköldpadda. Såg artikeln i hotellets låne-ex men missade tyvärr att köpa tidningen själv. Kanske lika bra. Fast lite kul är det ju ändå.

Bara lite drygt fyra dagar kvar i Asunción nu eftersom vi reser iväg på fredag och det är inte utan att vi känner lite stress. Måste hinna gå på marknad igen, kolla in botaniska trädgården, hänga vid Melinas pool, hänga med alla vi känner, gå tillbaka till fantastiska museo del Barro, med mera med mera. Ska strax ut på stan och försöka avverka i alla fall något av allt på listan.

Längtar efter Sverige och julen när jag tänker på det, så i stället tänker jag inte på jul utan på sol och pool och att vi har det ganska gött ändå. Hoppas att ni har det riktigt julmysigt hemma i Sverige. God Jul!

Mediakändisar i Asunción

Det har varit en mycket märklig dag.
Vi åkte iväg till dagstidningen ABC Color för vår sista intervju till uppsatsen. Vi har intervjuat en hel del journalister vid det här laget och det brukar gå till ungefär på samma sätt. Men idag blev ingenting som vi tänkt oss.
- Plötsligt var det VI som blev intervjuade och fotograferade framför en ful, knallgul ABC Color-vägg.
- Plötsligt hade vi dessutom tackat ja till att följa med journalisten och en fotograf och agera modeller till en artikel om ansiktsbehandlingar.
- Plötsligt låg jag på en soffa i en foajé med en översminkad hudterapeut över mig som smetade in mitt ansikte med en grön ansiktsmask, samtidigt som en fotograf tog snygga close up-bilder, gärna ur lite smickrande grodperspektiv.
- Och plötsligt ska jag vara med i ABC Colors söndagsbilaga.

Dios mío. Hur gick detta till? Anastasia fick kalla fötter och drog sig ur så nu är det bara jag som får skämmas på söndag och hoppas att ingen vi känner ser det. Eller vad tusan, det är ju lite kul nästan. Eller, jag vet inte. Jaja.

Helgen som kommer ska vi ägna helhjärtat åt uppsatsen. Vi kanske tillåter oss en paus vid poolen men annars är det skriva skriva skriva som gäller. Har förstått att man kan få intrycket från våra bloggar att vi bara roar oss och inte pluggar så mycket. Så är det inte! Men hur kul är det att skriva om C-uppsatsen? Blä. Vad gäller poolpaus förresten så är det ett måste. Här är över 40 grader på dagarna, man bara måste bada.

I torsdags tog vi ledigt och hoppade på en av de fantastiska bussarna till centrum. Jag var bara tvungen att ta upp kameran och smygfota lite. Ingen buss är den andra lik. De ser ut som stora leksaksbussar, färgglada och utsmyckade. Den här bussen hade en stor växelspak som var klädd i röd fuskpäls, precis som backspegeln. Fantastiskt.

Det var första gången vi var i stan i annat ärende än för uppsatsen så det var kul. Vi shoppade loss hos gatuförsäljarna, prutade ner våra fancy Dolce Gabbana-fejksolglasögon från 100 000 guaraní till 40 000, fotade skylten som visade 47 grader celsius och tog turistbilder vid det rosa parlamentshuset. Vi hann också se ett av de riktigt fattiga områdena längs floden, precis bakom parlamentshuset, där folk bor i skjul. Det var först på kvällen, när vi visade bilderna för vår vän Gabriel, som vi förstod att vi inte borde ha gått där. Det är tydligen farligt och det kanske förklarar varför en vakt hela tiden följde efter oss.. Nu vet vi det och ska inte göra om det.

Nu är det lucia. Galet. Det går ganska bra att inte tänka på glögg och julmys, men jag inser ändå att jag kommer sakna den svenska julen. Vi ska i alla fall baka lussebullar och bjuda hit lite paraguayvänner på svenskt julmys, det blir kul.

Anastasia har lite finare bilder på sin blogg: www.stasia.se
Glad Lucia, eller vad man säger. Kram o hej!

Mangoregn

Livet flyter på i Asunción och idag har vi varit här i exakt fyra veckor. Ikväll skulle vi satt oss på en buss och färdats 23 timmar till högt belägna La Paz i Bolivia, men vi tog vårt förnuft till fånga och insåg att det var väl ambitiöst att tro att vi skulle vara klara med uppsatsen idag (oh no, det är vi verkligen inte.) Så vi fick pengarna tillbaka för biljetterna, efter lite meck och hjälp från vår tolk Melina ska tilläggas, och är kvar i Asunción i stället. Men det är bra, för vi har mycket kvar att se av staden och dessutom är det kul att passa på att umgås med dem vi lärt känna här. Har hittat på en hel del på kvällarna sedan förra veckan. Varit på klubb, eller discoteca som det heter här, två gånger. Har druckit tereré (kall örtdryck som man dricker ur speciell mugg med speciellt sugrör och delar med varandra) på diplomatsonen Gabriels altan, sett coverband på puben Kilkennys, ätit god mat på restaurang med Marike, spelat ”Rockband” projicerat på en husvägg under bar himmel på en innergård med latinokompisarna Carlos o co och suttit på mysiga favoritbaren Bohemia. Ikväll blir det utgång och dans med Wilfrido och hans kollegor från Abrazocentret i Ciudad del Este, som vi lärde känna när vi var där.

Sedan jag skrev sist har vi besökt fler Abrazocenter, dit barn som tidigare tvingades arbeta på gatan för att försörja familjen kommer och leker, får mat och läxhjälp. Det är både fantastiskt och samtidigt hjärtskärande att besöka dem. Barnen är helt underbara, frågar massa saker (mest om jag och Anastasia är syskon eller till och med tvillingar..?) och alla vill vara med på kort. Man är glad att veta att i princip alla har familjer, men det gör ont att höra dem berätta vad de vill bli när de blir stora, doktor, advokat med mera, och veta att de aldrig aldrig kommer ha chansen till det. Jag trodde kanske man skulle vänja sig vid att se barnen som arbetar på gatorna, men det känns snarare mer och mer i hjärtat för varje gång. Man inser hur jävla rik man är själv som har möjlighet att resa och förverkliga sina drömmar.

I övrigt så har mangoregnperioden börjat. Jag har nog plockat in ett trettiotal mangos från trädgården på bara två dagar. Mango mango överallt. Folk hinner inte äta upp dem. Jag älskar ju mango men är rädd att förstöra mangoaptiten så försöker hejda mig.

Igår regnade det dessutom på riktigt för första gången. Ett hårt, uppfriskande, tropiskt regn. Jag var förstås tvungen att springa ut i det och bara stå och bli blöt, skönt.

Här blir det bara varmare och varmare, uppemot 40 grader på dagarna och runt 30 på nätterna. Känns väldigt avlägset med advent och lucia, hoppas att ni njuter av julmyset hemma i Sverige. Om länken nedan funkar, vilket den borde, så kan ni se fler bilder härifrån:

http://www.facebook.com/album.php?aid=63380&l=03d54&id=655396886

Kramar! Hasta luego!

Paraguay me encanta!

Hemma i Asunción igen efter en mycket trevlig helg vid Iguazúfallen Över 200 vattenfall samlade på ett ställe, där Paraguay gränsar till Argentina och Brasilien. Helt fantastiskt, ett paradis, nästan hypnotiserande att stå och titta och lyssna på de mäktiga vattenmassorna, se fåglarna och regnbågarna, vackert som tusan! Man kan se fallen från två håll och det gjorde vi förstås. Argentinasidan i lördags och Brasiliensidan i söndags.

I fredags besökte vi ett av Unicefs ”open centers” där barn som tidigare jobbade på gatan nu får mat, hjälp med läxor m.m. Vi fick även följa med ut till ett av de fattiga områdena och hälsa på familjer där. En familj bodde med nio barn i ett träruckel, helt sanslöst att se. Fattigdomen är så påtaglig och det är frustrerande att problemet är så stort och verkar så svårt att lösa. Över 40 procent av skatterna här går till sociala insatser men skatterna är så låga så det är liksom 40 procent av ingenting. Och även om skatterna är låga så är det mycket pengar för dem som jobbar för lönerna är så låga. Och de som har pengar och skulle kunna betala mer vill inte och har samtidigt för mycket makt och därför händer inget. Det är frustrerande.

I övrigt så älskar jag att vara här, jag har tagit Paraguay till mitt hjärta kan man säga. Vi slutar aldrig överväldigas över människornas öppenhet och hjälpsamhet, det är helt fantastiskt. Susana och hennes två kollegor som tog med oss till Unicefs center i fredags körde oss sen till Argentina, hjälpte oss hitta boende, vi åt tillsammans och när vi skulle hem i söndags hämtade hon oss i Brasilien, körde oss till busstationen i Paraguay, och nu har vi en stående inbjudan till henne och hennes man i Ciudad del Este (och de till oss i Sverige förstås!)

Imorgon ska vi testa på klubblivet i Asunción för första gången. Reggaeton och dans all night long på nåt ställe som heter Coyote. Ska bli kul!

Har förstått att det varit problem med att kommentera, men har pillat lite på inställningarna och hoppas att det funkar nu, för det är så roligt att läsa. Kram på er!

Vattenfall, Brasilien, Argentina!

En liten uppdatering innan vi drar iväg på äventyr imorgon:
Asunción blir varmare och varmare. Vi vänjer oss långsamt vid hettan, är väl kanske inte riktigt 45 grader här på dagarna än men inte långt därifrån. Försöker tycka att det är skönt och det är det ibland, särskilt när man kommer ut i värmen från att ha suttit inne med air condition och huttrat. Men oh my god vad det är svettigt ibland, man rinner nästan bort.

Har kommit in i vardagen, tempot och livet mer nu. Och jag gillar det! Har fått lite vänner härifrån och det är hur mycket värt som helst. Paraguayanerna är öppna och vänliga, lätt att lära känna folk. Våran tolk Melina är hur skön som helst, María José (en tjej, har fått för mig att män kan heta det också..?) är en ung journalist som vi interjuat, hur gullig som helst, ska ta med oss ut på det journalistiska fältet nästa vecka om vi vill. Och det är klart vi vill. Och igår var vi på kareokepub med våra nya vänner, los latinos Carlos och Marcelino (och några andra). Jag och Anastasia sjöng "Dressed for success" med Roxette (vad annars liksom?) Haha! Success vet jag inte men man får ju bjuda på sig själv...

Imorgon upp tidigt, då blir det fem timmars bussfärd till Ciudad del este där vi ska besöka ett av Unicefs projekt med gatubarnen. Ska bli riktigt intressant! Sen till de fantastiska vattenfallen Iguazú, med andra ord kommer vi spendera helgen i Brasilien och Argentina! Ska bli grymt kul.

Ikväll var vi på middag hos en paraguayansk kvinna som har rötter i Sverige som Marike (som vi bor hos) lärde känna lite snabbt hos frisören. Vi är väl fortfarande inte riktigt bekväma i situationen att sitta på finmiddag med paraguayanska damer och bli uppassade av deras "maids", men så funkar det här och det är intressant att se om inte annat. Och huset, poolen, vilken lyx!

Paraguay och Sydamerika börjar verkligen göra intryck på mig. Så himla intressanta intervjuer med journalister, jag känner mig inspirerad, engagerad, chockad över saker vi fått höra. Så mycket känslor, så mycket mer man vill veta, fråga, göra. Kommer utan tvekan tillbaka till Sydamerika snart igen.

Äh nu blev det ju långt i alla fall. Höll på att skriva att jag skulle kunna skriva en bok, men det räcker med C-uppsatsen. Hoppas ni har det bra, är det första advent på söndag!? Jul känns långt borta.

Buenas noches!

Sol och pool.

Andra helgen i Asunción och vi hade förstås tänkt gå ut ikväll. I torsdags var vi på omtalade Brittania pub, ett trevligt ställe som finns listat i Lonely planet och därför lockar folk från ”hela världen” (fast så många turister är ju här inte förstås) Schysst ställe där vi satt under bar himmel på en terrass och drack cerveza grande som serverades i en stor ”kyltermos”. Dit tänkte vi återvända ikväll för att sedan se var benen bar, men tji fick vi. Efter att ha spenderat några timmar i solen vid poolen idag utan att äta så mycket, och sen när vi kom hem, hungriga, hetsäta en hel burk oliver, drabbades både jag och Anastasia av envist magknip. Så i stället för att göra stan har vi ägnat kvällen åt att planera in lite semester:

• Iguazúfallen (Nästnästa helg)
• El Chaco och Bolivia (11 – 20 dec)
• Buenos Aires (26 dec – 2 jan)
• Uruguay (2 jan – 10 jan)

Ja, vi ska hinna med uppsatsen också. Vi ska vara sjukt effektiva.

Asunción växer, jag gillar staden mer och mer. Igår var vi med på en stor presskonferens som Unicef anordnade och påväg i bilen till lyxhotellet där träffen var fick vi en sightseeing genom staden och insåg att vi inte sett en bråkdel. Finns massor att se och det ser vi fram emot att göra när vi får tid! Det kom 30-40 journalister på presskonferensen (undrar hur många som kom för gratismaten?) och det var riktigt intressant att se bara hur de ser ut, vilka frågor de ställde, hur de jobbar. Kul! Och nästa vecka är de vår tur att ställa frågor till journalisterna.

Idag var det riktigt svettigt och nu kommer det bara bli varmare och varmare. (45 graders värme kommer vi uppleva enligt Marike.) Som tur är befinner vi oss i den byråkratiska processen att bli medlemmar på the german club, så snart har vi förhoppningsvis tillgång till pool när vi vill!

Så långt allt frid och fröjd i Asunción. Något jag dock aldrig kommer vänja mig vid (hoppas jag) är fattigdomen som är så extremt tydlig, med barnen som jobbar mitt i trafiken på gatorna. Pojkar som jonglerar framför bilarna, flickor som rusar fram och ber att få tvätta fönsterna när de stannar för rödljus, bebisarna som ligger på filtar bredvid sina syskon mitt på trottoaren och de vuxna också förstås, som mer eller mindre bor med sina barn på gatan. Det är en syn som är svår att smälta och som blir mer och mer påtaglig känns det som. Problemet är så stort och svårlöst så det nästan känns hopplöst och tydligen blir det ännu värre när skolorna slutar inför julen. Har många bilder i huvudet men har knappt fotograferat nånting i stan, det känns bara fel på nåt sätt. Om nån vecka får vi förhoppningsvis följa med och se hur Unicef jobbar med gatubarnen i sina projekt, det ser jag fram emot.

Nu dags för sömn. Ingen vilodag för oss imorgon utan hårt jobb med uppsatsen. Men det går ju an när man har resor att se fram emot.

Buenas noches!

V: På kyrkogården Recoleta, där varje grav är ett utsmyckat hus. Innanför dörren står kistan och fotografier, man kan se kistan i fönstret.
H: Anastasia och vår housemate, katten Jo-jo från Jordanien.
N: En jättestor avokado. Jättegod. Stor entusiasm från min sida.


V: I köpcentret "Shopping del Sol". Ett enkelt klädköp (som shortsen på bilden) är en stor procedur, man får uppge för- och efternamn som de skriver in på datorn, sen kommer ett kvitto stort som ett A4 ut som man går med till kassan, betalar och får en stor stämpel - "PAGADO" (betalt)
H: På Peruansk restaurang.